Vänskap

Tur att jag haft mina underbara vänner sista två veckorna. Att de låter mig beklaga mig och halvt om halvt gråta i telefon eller bara få va tyst å få gråta inombords en stund. Att mina anhöriga agerar bollplank. Kanske inte alla förstår och lyssnar på samma sätt men de finns där.

Känner fortfarande inte igen mig själv. Så stress är nog det sista jag behöver nu MEN har fortfarande svårt att säga helt stopp och nej till skolan. HATAR att misslyckas och inte slutföra sånt jag påbörjat. Men egentligen, detta kan man väl knappast kallat påbörjat.

Glada tankar