Vänskap

Tur att jag haft mina underbara vänner sista två veckorna. Att de låter mig beklaga mig och halvt om halvt gråta i telefon eller bara få va tyst å få gråta inombords en stund. Att mina anhöriga agerar bollplank. Kanske inte alla förstår och lyssnar på samma sätt men de finns där.

Känner fortfarande inte igen mig själv. Så stress är nog det sista jag behöver nu MEN har fortfarande svårt att säga helt stopp och nej till skolan. HATAR att misslyckas och inte slutföra sånt jag påbörjat. Men egentligen, detta kan man väl knappast kallat påbörjat.

Glada tankar

One of those days

Elva dagar med skola och jobb på raken avklarat. Kanske därför man har humör/välbefinnande som en bergodalbana nu? Va på super humör innan vi åkte på kalas hos T svåger men där har jag suttit knäppt tyst i 3 timmar. Insåg de inte själv förrän de fråga hur de va med mig. 

Trött och sliten. Fyra lediga dagar väntar men är de verkligen lediga? Har man varit uppslukad av jobb i 11 dagar finns många vardagsmåsten att avverka. Dessutom måste man öppna skolböcker... 10 tentor...

Känner inte igen mig själv riktigt just nu. Men jag kommer åter, måste bara finna rätta vägen ur träsket..

Startgropar

Uppropet är avklarat, föreläsningar är påbörjade. Hjärnan proppas full med information samtidigt som tankar kring tids- och livspusslet surrar runt. Känner att jag är inne i en period med mycket bitterhet. Jobbmässigt Kroppsmässigt Livsmässigt Är nog det kroppsliga som gör att min tröskel är så jäkla låg för å trilla över i bitterhet och fastna där. är inte med barn kroppen samarbetar inte Fredagkväll ensam i soffan, jobbhelg väntar. Ledighet först på fredag. *suck*