Var på specMVC på fredags fm. Sur som vanligt för de typ sköt upp igångsättning hela tiden trots att jag va 3 dar över tiden å drogs med en havandeskapsförgiftning. Denna dag hade jag inget hopp alls. Fick en hinnsvepning innan jag gick hem. Gnäller besviket till kompisen som va med att jag inte kände ett skit av den, "förra veckan fick jag iaf ont". Sen gick de typ 30 min (1230-13) så börjar jag få lite sammandragningar. Åker till IKEA å möter upp sambo o dotter. Går å käkar, va lite halv jobbigt att stå i kön pga sammandragningarna. Äter å går vidare. Sammandragningarna fortsätter. Handlar klart.
Kompisen ska skjutsas hem. Stannar på en nyöppnad klädaffär på vägen. Där inne blir jag nästan lite sur när hon köar å är på väg ut i bilen för nu gör de minsann lite ont. Handlar med mat oxå när jag släppt av henne. Nog fan gör de ont, "jaja de går över snart".
Hemma å gosar med dottern och nog kommer de onda ganska tätt. När jag nattar henne vid 19 tiden börjar jag ångra att jag inte körde henne till pappa. Klockar vad jag börjar tro är värkar teots sllr o de kommer var 3-7 minut. Blir nog bebis i helgen.
Pratar med sambon vid halv tio å säger att de blir nog bebis i helgen om detta onda ska fortsätta å går å lägger mig. Omöjligt att somna. Ont å kissnödig om vart annat. Sambon kommer upp, suckar å stönar och går ned igen. Jag följer efter å inser att han är sur på nåt. Har en diskussion som inte är positiv för 5 öre bär man har värkar. Orkar inte bry mig försöker lägga mig igen. Han sover på soffan. Klockan är runt 12. Pappa har precis hört av sig å kollat läge då jag nämnt att jag har känningar. Säger åt mig att höra av mig om han behöver komma men jag säger de är lugnt. Har nu värkar typ var tredje minut... dottern vaknar ledsen får följa med in till mig o mysa o somnar snabbt om. Inte jag. Här börjar min tro att de ska släppa försvinna när de teots alvedom blir värre.
0113 ringer jag förlossningen, är välkommen när jag känner för det. Då sambon inte vill med in ringer jag å väecker en kompis som följer med. Envist kör jag milennhem till kompisen. Värkarna tilltar nu rejält å kommer typ varannan minut.
0216 tar jag parkeringsbiljett. Knallar vidare in med några stopp. Blir mött av en undersköterska som följer oss till ett undersökningsrum. Blodtryck kollas, blir uppkopplad på ctg ca 0250 efter barnmorskan varit inne. Vid kvart över 3 är de olidligt att ligga med ctgn så vi larmar men undersköterskan som kommer in säger de inte är klart. Ringer efter två min igen då de börjat göra så djävla ont å jag inte får nån paus emellan nästan. Ny usk kommer in som frågar barnmoskan om de är ok vilket det är. In på toan för å lämna urinprov. Sååå svårt att kissa fast man är kissnödig när värkarna kommer typ hela tiden. Magen sköter sig dock.
In kommer förlossningsläkaren strax efter halv 4. Barnmorskan tyckte de kändes som bebisen inte hade huvudet nedåt.han kan knappt göra ultraljudet pga smärtan när värkarna kommer. "Jag ska be barnmorskan undersöka dig" säger han och går. Barnmorskan är snabbt på plats å det är dags att byta rum. Sa till kompisen att de känns som de blir krystvärkar när som helst.
Får komma in på ett förlossningsrum och när jag byter om börjar krystvärkarna. Barnmorskan tvingar upp mig i sängen och kolla. Bara 3-4 cm öppen å kant lvar "krysta inte". Klockan va nu 0350. Här får jag äntligen lustgas som jag längtat men blir besviken att den inte funkar "men du måste ju andas i den" uppmanar barnmorskan samtidigt som hon försöker ta prover. Hela jag skakar som om jag hade feber frossa. krystvärkarna kommer och jag försöker å inte pressa men kroppen gör de av sig själv och jag ber om ursäkt till barnmorskan. Vid fjärde krystvärken går vattnet. Bebis har bajsat i det. Nu går de undan, hon ber mig att inte pressa men som sagt de går inte att låta bli. Barnmorskan hjälper till att hålla emot huvudet samtidigt som jag känner att de är på väg ut. Kompisen berättar att när han kom ut stod barnmorskan å typ tog spjärn mot väggen för att han inte skulle komma ut för snabbt.
Kl 0408 är han ute å skriker ljudligt. "Den här gången kommer jag komma ihåg att han skrek de gjorde jag inte med första"
0422 kommer moderkakan ut och det hela är över. Så stolt över mig själv som fixa detta. Har alltid haft en önskan om att få "starta" av mig själv och kunna va hemma så länge som möjligt och i detta fall måste man väl ändå säga att jag lyckades uppfylla de ganska bra?
